Ingrid, Jörgen och Bernern

Det började hösten 2002, med en diffus hälta som inte ville ge med sig. Vi gick koppelpromenader och åt inflammationshämmande medicin, efter att först ha tagit Borrelia-prover, röntgat ben och höfter.

Den 1:a januari 2003 på våran promenad, hörde vi Lina ge upp ett skrik. Och där stod hon på 3 ben. Dagen efter fick vi en tid hos veterinären där det konstaterades att korsbandet gått av. Den 13 jan. låg hon på operationsbordet. Vi började därefter våran konvalecent, med ett träningsprogramm som vi fått. Allt gick bra i 6 veckor, då hon började halta igen. Efter ett veterinärbesök, där vi blev rådda att höja dosen på Metacamet, gick det lite bättre, men jag kände att allt inte var som det skulle.

Vi fick en ny tid. Då visade det sig att knäleden var alltför instabil så man förmodade att tråden töjt sig.

Vi fick veta att man var tvungen att gå in i leden ännu en gång. Då man inte visste vad som hänt fick vi åka till ett större djursjukhus där man har mer resurser.Den 23 april var det dags för operation nr 2, den gick bra och nu var det bara att börja om från början igen.

Lina hade förlorat all muskelmassa i sitt ben och först nu fick vi rådet att börja simträna henne.
Jag kände mig lite lätt desperat, då hon AVSKYR allt vad vatten heter. Men efter mycket stök och bök fick vi till slut i henne i sjön. .Hela sommaren simmade vi ute 3 gånger i veckan. Vid återbesöket på hösten var sjukgymnasten mycket nöjd med resultatet och tyckte jag skulle fortsätta simträningen.

Hon rådde mig att ta kontakt med något hundsim.
Jag hittade Annas hemsida på internet och jag tyckte det lät mycket bra, framförallt att Anna var utbildad sjukgymnast och hundfysioterapeut. Ringde dit och fick en tid för undersökning. Vi bestämde att Lina skulle simma 2 ggr/ vecka. Samtidigt såg jag att det skulle bli en massage-och stretchkurs för hemmabruk. Passade på att anmäla mig dit, så jag kunde göra den delen på Lina själv. Där lärde jag mig väldigt mycket!

Efter några veckor märkte vi att Lina började slarva med bakbenen när hon simmade. Jag hade också lite problem med att stretcha hennes friska ben. Hennes muskel kändes som en stor klump.

Anna föreslog att vi skulle pröva elektroterapi på Lina. Eftersom jag inte visste så mycket om det, var jag väl inte så väldans optimistisk att det skulle hjälpa, men redan efter första behandlingen märkte jag en liten skillnad, då hade ändå Anna varnat för att det kunde bli en liten försämring först - ungefär som träningsvärk. 3 gånger räckte, sen var Lina som ”ny"!

Simningen gick bättre igen, hon tog ut sina rörelser och ute märktes en enorm skillnad. Frågan är om hon någonsin gått så fint.Vi är nu ute och går samma promenader som innan operationerna, hon går lös, men vi passar naturligtvis upp så hon inte rusar iväg. Gladast blir hon när ryggsäcken är med, då är det fika och mackor som gäller, oftast med att vi lägger ett spår till henne. Det ÄLSKAR hon.

Vi är jätteglada att hon blivit så bra som hon blivit och hoppas naturligtvis att hon ska åldras och bli riktigt gammal tillsammans med oss.

Vi vill samtidigt tacka Anna för all hjälp vi fått, framför allt eftersom Lina fortfarande tycker det är urpestigt just att gå i vattnet, och ser till att alla blir rejält blöta då. Hon är dock en superduktig simmare!

En annan viktig detalj i det hela är att hon gått ner 6 kg. Varje kilo för mycket sliter ju också på knän och leder och hon har ju trots allt ett knä till att vara rädd om.


Ingrid, Jörgen och Bernern Lina