Katrin, Danne; Agnes

Våren 2003 när vår hund Kajsa skulle fylla 10 år, trodde vi att det var dags för avlivning av henne. Kajsa har en spondylos som har cementerat nästan hela ryggraden, hon har även höftledsfel och ehrlichios. Hon har alltså sedan ca 1 års ålder ätit medicin ( bla rimadyl), men nu under våren hjälpte plötsligt inte medicinen längre. Hon fick 150 mg om dagen vilket är högsta dosen hon kan få, vi var förtvivlade. Kajsa var mycket smärtpåverkad, och vi blev också rekommenderade att ta bort henne.

Någon dag innan det skulle ske fick jag genom en arbetskamrat höra talas om Hundkuranten. Både jag och min man var väldigt skeptiska, men vår dotter ville absolut göra ett försök. Jag ringde Anna som sa att hon inte kunde lova någonting, men att hon ville titta på hunden. Vi beslutade oss för att komma på en strechkväll som skulle hållas, så att Anna samtidigt kunde titta på Kajsa och göra en första bedömning av möjligheten att hjälpa henne. Även nu sa Anna att Kajsa var så pass dålig att hon absolut inte kunde garantera någonting, men att hon ville göra ett försök med elektroterapi behandling. Anna tyckte att vi skulle försöka med ett par -tre behandlingar. Om vi inte såg någon som helst förbättring, så var detta inte rätt behandling för henne. Man fortsätter alltså inte att behandla gång efter gång utan resultat.

Jag hade en oerhörd beslutsångest, hade svårt att tro på det hela. Jag kände att jag förlängde Kajsas lidande, men ville också så gärna ha hunden kvar och ge det hela en chans. Efter mycket diskussioner i hemmet, beslutade vi oss ändå för att göra ett sista försök med Kajsa.

När Kajsa hade fått en behandling, syntes ingen förbättring, möjligtvis hade hon lite mer ont (vilket vi var förberedda på, då Anna talat om att det först kan bli en liten försämring - vilket beror på en motsvarighet till träningsvärk), efter andra behandlingen tyckte jag mig se en viss förbättring, men misstänkte att jag så gärna ville se en förbättring att jag inbillade mig det hela. Men efter tredje behandlingen behövde jag inte tvivla! Jag var tvungen att ringa till Anna och tala om att Kajsa inte bara var bättre, hon betedde sig som en skuttande valp. Hon var glad och vild, (vild för att vara Kajsa) Vi trodde nästan inte våra ögon!

I dag äter Kajsa fortfarande sin medicin, i lika hög dos, men hon är smärtfri. Hon simmar två gånger i veckan och kanske behöver hon också elbehandlingar fortsättningsvis emellanåt, det vet vi inte ännu. Vi stretchar henne minst två gånger om dagen då hon behöver det för att bibehålla sin rörlighet. Hon motioneras ca 2 timmar varje dag i skogen och nu när hon inte har ont längre har det resulterat i att hon blivit lite olydig, kan drista sig till att t ex gå upp i soffan ibland eller gå fram och hälsa på en annan hund. Men detta är ju för att hon mår bättre, när hon hade ont ville hon ingenting. För våran del har det varit fantastiskt att få kontakt med Hundkuranten och Anna, det har gett oss möjlighet att få behålla vår Kajsa! Hur länge kan vi förstås inte veta, hon är ju ingen unghund, men har vi tur kanske hon blir 13-14 år. Kajsa har fått ett värdigt och lyckligt hundliv, med mycket vistelse i skogen och väldigt mycket uppmärksamhet, vilket uppskattas!

Kajsas familj Katrin, Danne och Agnes