Hans Crispin, Anna

När det där som inte får hända händer.

När allt plötsligt stannar upp, när det där tråkiga beskedet som vänder upp och ner på hela ens tillvaro plötsligt står som ett faktum framför en. Vad gör man då? Hur får man någon ordning på oredan? Hur blickar man framåt och tar tag i den nya situationen som man måste förhålla sig till?

Det där som inte fick hända hände oss och vi vill med vår berättelse dels ge Anna Nähl ett enormt stort tack för att hon hjälpte oss tillbaka och gav vår älskade Querida en framtid. Men vi vill också berätta för att det kanske kan hjälpa dig som läser, kanske oroas över din egen hund och som kanske fått samma tråkiga besked som vi fick: Osteochondros.

När vår älskade Rhodesian Ridgeback-tik, Querida, var sex månader kom första hältan. Den var plötslig och till synes utan orsak. Vi undersökte henne noggrant men fann inga yttre anledningar och vi tänkte att hon troligtvis sträckt sig, trampat snett eller överansträngt sig. Hältan var diffus, svår att placera men ändå tydlig då hennes gång såg lite knixig ut. Vi lät henne vila med endast korta koppelpromenader under en vecka och hältan försvann. Efter ytterligare tre veckor kom hältan tillbaka och denna gång än mer diffus, den pendlade mellan höger och vänster framben och Querida undvek att trava. Det var uppenbart att hon besvärades av något, men vad? Vi undersökte och klämde igenom henne men kunde inte hitta någon öm eller varm punkt så vi bestämde oss för att besöka veterinär och ta röntgenplåtar för att kunna utesluta att hältan berodde på något allvarligt fel. Det var där och då vi fick beskedet, två veterinärer och en ortoped stod tillsammans med oss och tittade länge på Queridas röntgenplåtar. Det var nu uppenbart vad Queridas hälta berodde på, OCD på både vänster och höger bogled. Med otroligt ledsamma steg vi tog oss hem.

Alla frågor och tankar snurrade och malde, skulle Querida kunna bli bra igen? Vad innebar det här? Hur gör man nu? Har hon mycket ont? Vi hade fått med oss recept på smärt- och inflammationshämmande medicin som hjälpte direkt men det är ju endast en kortsiktig lösning och nu gällde det att läsa på så mycket det gick om den här sjukdomen för att kunna ta rätt beslut. Vi surfade på internet, läste böcker i ämnet och plöjde igenom forskningsrapporter från hela världen, vi pratade med en mängd specialister, till och med en docent med specialitet på människans skellettsjukdomar fick kika på Queridas röntgenplåtar. Kanske, kanske hade han något svar eller någon värdefull tanke vi kunde få med oss. Samtliga specialister vi pratade med var överens om en sak: 'ni bör gå vidare med artroskopi (titthålskirurgi på mer begriplig svenska)', dels för att det är först när man kikar inuti man ser hur pass illa/lindrigt det är men också för att det är det bästa sättet att kunna få Querida frisk igen. I övriga frågor vi hade fanns det mängder med olika svar. Helt beroende på vem vi pratade med. Som i allt annat fanns/finns det olika skolor med olika sätt att se på saker. Vilken skola skulle vi välja? Vad var rätt för oss och vår älskade hund?

Vi bokade ett besök hos Anna för att se vad det kunde ge och i samma sekund som vi klev in på hennes mottagning kände vi att vi hade hamnat rätt. Hon hade svar på alla våra tusentals frågor, hade sunda värderingar utifrån hundens bästa och undersökte Querida med ett fantastiskt handlag. Vi kände en enorm trygghet i att Anna skulle följa med och hjälpa oss under hela Queridas process, från artroskopi till all rehabilitering. Det här var helt rätt för oss. Dagarna innan Queridas artroskopi skulle göras var fruktansvärt nervösa. Det blev knappt någon sömn alls av alla oroande tankar. Vi fick berättat för oss att de flesta hundar är precis som vanligt efteråt. Många upplever en förvåning över att deras hund verkar helt opåverkad och helst bara vill skutta och springa omkring, att det är svårt att hålla dem lugna och stilla som de måste vara den första tiden efter. Så blev det för oss, Querida ville studsa av lycka när vi hämtade henne. Inte ens en tillstymmelse till värk eller hälta fanns. Hon ville knalla på precis som om inget hänt och det enda som avslöjade vad hon varit med om var att hela hennes front var renrakad från päls och där fanns också två pyttesmå hål efter artroskopins verktyg.

Vi flyttade direkt ut till vårt landsställe under några veckor för att få till en så lugn, pannkaksplatt och störningsfri tillvaro som möjligt. Det medföljande rehabschemat följde vi så noga det bara gick: värma boglederna innan varje kort promenad och kyla ned dem direkt efter. Stretcha, massera och även bara mysa och vila så mycket som möjligt. Den här tiden var nyttig för oss alla, att stanna upp och landa i tillvaron är något alla borde unna sig lite då och då. Querida köpte läget helt och hållet. Hon sov och njöt framför brasan i den öppna spisen och verkade trivas ordentligt med lugnet och att bara få göra stillsamma pyssel/tankelekar för att få mental aktivitet. Efter några veckor var det dags för återbesök hos Anna. En ordentlig genomgång och ett första försök i vattentanken. Allt gick jättebra och nu började Queridas rehab på allvar, att återfå full rörlighet och styrka successivt under läkningsprocessen. Vi gick i vattentanken två gånger i veckan varvat med allt längre samt kontrollerade promenader. Att stretcha och massera blev snabbt en naturlig del av vår vardag och något som Querida verkligen såg fram emot och ser fram emot än idag. Efter varje promenad ställer hon sig fortfarande uppmanande, väntar och tycks säga: ’Gör!'.

Nu är det ett halvår sedan Queridas artroskopi och vi vågar säga att vår älskade 'Q' är så gott som helt återställd. Hon har inte haltat ett enda steg på det här halvåret. Hon rör sig helt obehindrat, har återfått full rörlighet, styrka och kondition. Vet man inte om vad hon varit med om så skulle man lätt tro att hon är som vilken frisk, lycklig vovve som helst. Hon springer fritt minst en halvtimme om dagen och njuter av att sträcka ut på öppna fält. Vi kommer att fortsätta simma och gå i vattentank med henne men nu i underhållande friskvårdssyfte, plus för att det är så kul. Alla restriktioner är borttagna men vi kommer självklart att vara försiktiga med alltför tuffa lekar med andra hundar, undvika upprepade start- och stopplekar samt se till att Querida är ordentligt uppvärmd innan mer
explosiva rörelser. Egentligen är det ju något som gäller för alla hundar, oavsett deras historia och hälsostatus, om de ska få ett långt och hälsosamt liv utan onödiga förslitningar och skador. Vi är så otroligt och evigt tacksamma för att Anna Nähl har gett oss, och framförallt Querida, hennes framtid tillbaka. Vi hade aldrig fått en så förhållandevis bra resa utan Annas härliga energi, fantastiska stöd, närvaro, noggrannhet och gedigna kunskap. Tack Anna!

Vi vill även passa på att tacka Sophie Gäfvert på Södra Djursjukhuset som så
skickligt och utan komplikationer utförde Queridas artroskopi. Tack!

Anna, Hasse och Querida